Skolåldern

7 år

Jag sökte till musikskola, förmodligen för att mamma tycket att det skulle vara fint, men eftersom jag faktiskt var musikaliskt begåvad kom jag in som en av de 30 antagna av mer än 400 sökande. Mamma ville att jag skulle börja spela piano också, så som hon hade gjort i sina dagar och därför köpte vi en elorgel som jag fick öva på. Första skoldagen hade jag på mig en i mammas tyckte mycket fin kostym med matchande byxor och jacka, blått med blommotiv på. Jag skämdes något hemskt hela dagen.

I skolan var det roligt, fastän jag knappt satt stilla eller någonsin var tyst lyckades jag bra i skolan redan ifrån första början, så kvarsittningar var en regel, inget undantag i mitt fall. Vissa gånger smet jag hem till någon klasskompis efter kvarsittningen och kom inte hem förrän efter mörkrets inbrott, vilket resulterade i att mamma var helt hysterisk eftersom hon inte vetat var jag hållit hus. Jag fick en cykel i födelsedags present, och eftersom jag är född på våren var det fortfarande snöigt och isigt då jag provade cykel första gången. Givetvis cyklade jag in i en parkerad bil, som tur är gick det bra med både mig, den nya cykeln och bilen, inga märken hos någon av oss. Men kompisarna hade kul åt mig igen.

Speciellt på våren när snön smält och bäcken blivit fri ifrån is, brukade vi tävla i att hoppa över den. Som en av de hårdaste grabbarna på gården var jag givetvis med i leken, och efter att ha hoppat fram och tillbaka några timmar trillade jag givetvis ner i spat och blev lerig. Så jag skämdes, för jag fattar än idag inte hur jag kunde trilla i alldeles plötsligt, och jag trodde jag skulle dö när jag var tvungen att gå hem ledandes cykeln när alla såg hur lerigt jag var. På hösten fick jag mina första par glasögon, och på den vägen har det varit med dem. Pappa skaffade sig körkort och sin första bil och vi tillbringade sommaren med att åka runt landet och titta på alla sevärdheter och bo i tält.

8 år

Den här sommaren tillbringade vi med att tälta runt Europa, och på hösten flyttade vi, pappa hade fått et nytt jobb i en annan del av landet. Det fanns ingen musikskola i staden vi flyttade till så jag började tvåan i en vanlig skola. Dialekten var inte den samma som jag var van att prata så jag blev retad så for jag öppnade munnen, och det resulterade i att jag inte sa något på ett halvt år. Jag var hos kuratorer, läkare och psykologer och inget kunde de göra, jag var bara tyst och sa ingenting. De ville placera mig i någon specialskola för problembarn men min mamma sa att med den skolframgången som jag hade tidigare haft i musikskolan så var det inget fel på mig, jag var bara deprimerad över att ha flyttat ifrån mina kompisar och blev retad för min dialekt. Mitt rastlösa gick nu under ytan för att inte ses längre, det som hände inne i mig är en helt annan sak. Lika vimsigt och rörigt som förut, det som förut tagit sig i uttryck i att jag gjort något dumt som jag fick ångra efteråt försvann bara.

Och det var nu som jag för första gången förstod att jag var annorlunda och inte som alla de andra.

Ifrån 8 års ålder har jag känt mig ensam, olik och att jag inte passar in och för första gången kan jag nu efteråt se att här var jag deprimerad för första gången. Jag började också brevväxla med kompisen som hade sommarstugan bredvid mormor och morfar, och det har vi fortsatt med under åren, numera skriver vi e-mails och ringer emellan åt.

9 år

Vi flyttade igen, men bara till andra sidan av staden, men jag hamnade i alla fall i en ny skola och ny klass och här var det inte lika svårt för här hade jag börjat prata igen, och det med den rätta dialekten. Min klassföreståndare var mycket förvånad över de uppsatser som jag skrev, hon tyckte att det var språkmässigt mycket avancerade för min ålder, och hon var dessutom mycket imponerad över att jag redan kunde skriva skrivstil vilket de andra precis hade börjar öva sig i. Tyvärr var den skrivstilen som jag använde mig utav den gamla son jag lärt mig av min mormor, så det hölls ett lärarmöte om huruvida jag skulle få använda den gamla skrivstilen eller måste lära mig den nya. Tyvärr bestämdes det att jag blev tvungen att lära den nya, och resultatet är en handstil som inte ens jag själv kan ordentligt tyda. Nu började jag också med riktiga pianolektioner, och vi köpte ett piano åt mig. Jag tyckte det var kul med n ”riktig” lärare istället för att mamma lärde mig spela, men hon tvingade mig att öva mig i timmar och jag satt bara och grät framför pianot och fick inget gjort. Jag började också med scouterna, det var roligt att få komma ut i skogen och slippa mammas tjat.

Jag fick åka tåg till scouterna alldeles själv, visserligen bara en station emellan men i alla fall, spännande var det och jag kände mig stor. Scouterna var en hobby jag höll på med ända till gymnasiet.

Vi köpte husvagn och tillbringade sommaren nere i syd Frankrike. Och mormor och morfar flyttade till samma stad som vi bodde i, sommarstugan hade de kvar som förut.

10 år

I fyran bytte jag skola igen, men det var för att den andra bara var lågstadium. Den nya skolan låg närmare hemma, och jag hamnade i en ny klass. Redan första dagen, då jag var iklädd röd veckad kjol, spetsblus och svarta lackskor hamnade jag i bråk med värstingen i klassen. Han bara hoppade på mig helt utan orsak, skrek och gormade och jag hörde efteråt att han bara fick sådana anfall. I alla fall så var jag inte rädd, jag sa emot honom. Här fick jag sedan min första kompis sedan vi flyttade ifrån ”gården” där jag varit en av de värsta grabbarna, tills nu hade jag varit den ensammaste som finns i hela världen.

När man är tio år gammal år det inte så vanligt att man som tjej och kille är allra bästa kompisar, men så var det med oss, han var min bästa kompis. Vi gick i samma klass men blev bättre bekanta för att vi hade skaffat hund och jag gick ut med den som oftast, och min kompis bodde i grannhuset och ville ha en egen hund, så han gjorde sig alltid ärende ut när jag gick ut och gick med vår hund.

Jag sysslade med att tillverka mobiler på balkongen. I timmar kunde jag sitta i min verkstad vid ett bord på balkongen och binda ihop pinnar med kottar och balansera dem perfekt. Än idag så måste jag balansera sockor som jag hänger upp i en torkställning perfekt, det får inte luta åt något håll.

Jag fick en gammal skrivmaskin som julklapp och började skriva en tidning, som det blev bara ett nummer utav, sedan var det en klasskompis som jag skrev ett nummer av en annan tidning av. Sedan hade jag vinbärssnäckor som keldjur, jag fick ha dem på balkongen för mamma, men bara över sommaren. På hösten skulle jag sätta ut dem i naturen. Så flera år i rad hade jag en snigel i en glassburk som jag matade med salladsblad och maskrosblad och skötte om. Sommaren tillbringade vi med husvagnen nere i Europa, och vi hittade en fågelspindel i norra tyskland som varit med sedan nere i Marseille. Jag fick ett sådant anfall så jag bara skrek, pappa var tvungen att bära ut mig i bilen, jag var helt hysterisk.

11 år

Min bästis och jag bråkade i skolan för att inge skulle få reda på att vi var bästisar, så vår fröken flyttade ihop våra bänkar och vi fick sitta bredvid varandra istället, och han gick också med i scouterna.

Och hunden lärde jag att trassla sig ur allt. När vi var ute och gick roade jag mig med att alltid snurra kopplet runt en lyktstolpe så hunden var tvungen att gå åt det ena eller andra hållet för att komma loss, och hunden blev ganska så bra på det till slut. Vi tillbringade sommaren i Norge med husvagnen eftersom man inte fick ha med sig hunden hem efter att ha varit i Europa. I fjärde klass fick jag den enda femman i matematik som jag någonsin fått, tänkt, jag hade all rätt! Jag hade väldigt ofta halsfluss och var ofta hemma ifrån skolan, jag kunde inte svälja tabletterna som jag alltid fick utskrivna så vi var tvungna att mosa dem och gömma dem i sylt eller något annat så att jag kunde svälja dem. FY fan vad penicillin smakar äckligt!

Jag tillbringade också ganska mycket tid med min syster och hennes kompisar, de var lättlurade och jag fick bestämma eftersom jag var äldst.

12 år

Pappa fick ett nytt jobb erbjudande och började där redan på våren. Han kom hem på helgerna och var borta på veckorna, ibland åkte vi ner till honom och hälsade på i husvagnen där han bodde.

Pappa var fortfarande med i mitt liv, jag skulle inte mista honom förrän några få år senare, fastän han lever än i dag. Så på sommaren flyttade vi igen, och tillbringade sommaren nere i Europa i husvagnen igen, vem som hade hand om hunden det kommer jag inte ihåg.

I alla fall så träffade jag den underbaraste kille i Normandie, Patrick, och blev förtjust. När vi kom hem så pratade jag låtsas franska, så på hösten började jag gå på kvällskurs i franska, där de också lärde mig att dricka kaffe.

Så vi flyttade på hösten till staden där pappa fått jobb och hela höstterminen bodde vi i en liten lägenhet med ett av rummen som förråd där vi hade resten av möblerna eftersom vi hade köpt tomt och höll på att bygga hus. Jag lärde mig att simma till slut, jag hade alltid varit avundsjuk på min syster som redan hade lärt sig simma innan hon började i skolan. Nu fick jag cykla till simskolan varje tisdag i simhallen på skoltid för att lära mig simma.

Och till jul flyttade vi in i den nya villan, och jag började i en ny skola igen, i en ny klass igen.

Jag skaffade mig nya brevvänner runt on på olika platser i världen, och vissa av dem har jag ännu idag kontakt med per e-mail. Nu började jag leva en stor del av mitt liv i mina brev till mina kompisar, och jag har alltid haft det lättare för att skriva om saker än att prata om dem. Jag läste all böckerna på biblioteket i bokstavsordning, jag började med barnböckerna för att snabbt avancera till vuxenböckerna. Jag läste allt, och hela tiden, till och med i skolan på timmarna. Min nya lärare försökte sätta dit mig för att inte lyssna på honom, men se, det kunde jag då, jag kunde både läsa och lyssna på hans babbel och följa med så jag blev inte ens förbjuden att läsa böcker på hans timmar. Teckning var för övrigt det roligaste ämnet i skolan, vi hade en helt underbar teckningslärare.

13 år

Mormors gamla tax blev avlivad, 14 år gammal. Han var gammal och skruttig och alla hade varit rädda för att han skulle bita den sista tiden. Tråkigt var bara att få reda på det efteråt, jag fick ingen chans att säga adjö till honom, han hade trots allt varit en av mina äldsta vänner. Böckerna fortsatta ett vara dit jag flydde undan världen, där fick jag vara ifred. Jag gick med i kyrkans ungdomskör och fortsatte att sitta framför pianot och gråta istället för att öva på mina läxor.

På hösten när jag började högstadiet som låg 20 km hemifrån fick pappa återigen ett nytt jobba erbjudande, denna gången som chef på samma ställe som han jobbat på innan, så han började där på hösten. Nu pendlade han till samma stad som vi hade bott i innan, han var borta i veckorna och kom hem i helgerna, precis som förr. Fast nu bodde han hos mormor och morfar.

Om vi inte lydde mamma hotade hon med att hon skulle säga till pappa skulle så bli arg oss när han kom hem på fredagskvällen. Efter ett tag fattade både min syster och jag att pappa var alldeles för trött för att orka göra någonting på helgerna när han var hemma, så vi brydde oss inte om mammas hotelser.

Husvagnen parkerades halvvägs på en camping mellan pappas jobb och där vi nu bodde, och vi tillbringade flera helger där. På högstadiet fortsatte jag i samma klass men i den nya skolan. Till skolan hade vi skolskjuts men det fanns inte tillräckligt med sittplatser till alla, och givetvis blev jag en av dem som inte hade en stadig sittplats. Varje dag, både till skolan på morgonen och tillbaka hem på eftermiddagen var jag tvungen att stå i bussen, om jag inte hade turen att någon var sjuk så att jag kunde sitta på dess plats istället. Den här situationen har gett mig med för livet. Än idag mår jag mycket dåligt av att åka buss, jag blir mycket stressad, speciellt då det är rusningstrafik, mycket folk och bussen är full. På den här tiden började jag också ha mer huvudvärk än innan, migrän hade jag redan haft sedan trean eller något, men nu var regeln den att huvudvärk hade jag alla dagar i skolan.

Och nu vägrade jag att ha på mig det som mamma sa, nu struntade jag i vad hon sa och brydde mig inte ens om när vi skulle gå bort till någon och hälsa på. Jag sydde om alla mina kläder så att det blev som jag ville ha dem och jag kombinerade färger så att det oftast skrek, till viss del för att reta min mamma, tills viss del för att reta alla andra. Rosa tajta jeans med mormors gamla vinröda stilettklackar, en ljusblå t-shirt och en pistage grön jacka. Jag använde mycket makeup också, jag kunde inte ens gå ut till brevlådan utan att ha satt på mig mascara och kajalpenna. Och nu hade jag min andra depression, den som höll på längst av dem alla. Jag upptäckte att jag inte var som alla de andra, hur jag än försökte så kunde jag inte bli en av dem.

Vad jag än gjorde, det blev bara fel på något sätt, jag bara var annorlunda.

Jag grubblade i långa perioder på om min familj verkligen var min familj eller om jag hade blivit bortbytt på BB, jag kände mig alldeles utanför till och med i min egen familj, som om jag var ifrån planeten mars. Ingen förstod mig, ingen brydde sig om mig och jag satt hela tiden ensam i mitt rum. I långa tider grubblade jag på vilket som skulle vara det bästa sättet att begå självmord. Det som i slutändan stoppade mig var den hänsyn till den som skulle ha hittat mig död, jag ville inte skada andra genom att tvinga dem att hitta mig död.

I skolan mobbades jag för min stora, utstående öron. I skolan läste jag tyska eftersom jag fortfarande läste franska på kvällskursen. Under högstadiet hade jag egentligen inga kompisar, jag hann inte låta någon komma inpå mig innan i nian, då vi alla skulle åt olika håll i alla fall.