Så här känns det

Det är ensamt.

Och man vill inte ens vara del av den hårda, kalla världen som finns utanför.

Att alltid vara utomstående, vara annorlunda än alla andra. 

En stark känsla av främlingskap, ingen är lik mig, ingen förstår mig och inte ens kunna vara som alla andra vad man än gör och hur man än försöker.

Att ha adhd och Asperger är som att komma ifrån en annan planet men se ut som alla andra, det syns inte utanpå men känns inuti, hela tiden, alltid hela livet och man kan inte bli frisk, man kan inte bli som alla andra, man kan bara lära sig att göra såsom det förväntas av en. Man kan lära sig att fungera i samhället och alltid göra det rätta, det tar bara tid att lära sig allt, och man kan inte adaptera en sak man lärt sig ifrån en liknande situation utan man måste handgripligen lära sig det i den nya situationen också.

Varför säger alla att vi med aspergers är så känslokalla och saknar empati? Ingen kan mer ta åt sig av en tillrätta sägelse än vi, man ältar det om och om igen i dagar, veckor och på nätterna. CD skivan bara snurrar runt, runt med samma saker som sades, och de adderas på det som redan var på CDn innan, det blir bara mer och mer förebråelser på CDn med tiden.

Jag vill inte var i er värld, jag vill vara hemma i min egen lilla värld, men så fungerar tyvärr inte livet.

Jag måste ibland ge mig ut till affären och handla, till banken eller posten och träffa otrevliga, egoistiska människor som inte tar någon som helst hänsyn till andra. Er värld är hård, egoistisk min värld är mjuk, god och underbar.

Det som är svårast är att man tar allting som sägs personligt. Även om det inte var menat så, och man säger det till att det inte är personligt så gör man det ändå.

Eller man blir så jävla förbannad för ingenting i affären för att det inte blev så som man hade tänkt sig.

Att planer någonting i livet går inte, men det hade varit bra för oss, att kunna förbereda sig på saker och ting.

Jag hatar att bli störd mitt i när jag håller på med någonting, jag tycker inte om att bli dragen ur min värld till er. Då blir jag ”förbannad utan anledning”, som det kallas.

Olyckor händer mig hela tiden, jag tappar saker går emot dörrkarmar, ramlar och slår mig. Jag glömmer ideligen sakar och ting, vissa saker varje dag eller flera dagar i följd, det bara är så men det känns inget vidare när alla andra ”bara gör det” som jag har svårt för. Det är orättvist.

Och när man hela tiden misslyckas med samma saker om och om igen så blir man ledsen och deprimerad. Man kommer in i en ondcirkel av misslyckande och varje litet misslyckande gör att man blir lite mer deprimerad. Och detta sker alla dagar, varje dag, hela livet. Hur bra man är så blir det bara fel i alla fall, man misslyckas med något, igen, så man har inget självförtroende, ingen självkänsla.

Även om man skulle lyckas bra så hittar man själv på allt som kunde gjorts på ett bättre sätt, eller ett helt annat sätt, det blir aldrig bra nog för oss. Vad det än är så kunde det ha blivit bättre.

Inte att det är perfektionism, för så bra kan jag bara drömma om, men bättre kunde det ha varit i alla fall.

Alltid kommer det något i vägen så att man inte fick något färdigt, tiden räcker aldrig till, hur länge man än må hålla på dem saken.

Men egentligen är det bättre med att man är ensam, ingen annan gör saker lika bra, det är bättre att göra det själv, då blir det ordentligt gjort, och på det sätt som jag vill ha det gjort på. Jag känner mig inte ”ensam” som ni menar med det, jag trivs ensam, det är inte alltid själv valt, men det är tryggt och skönt, tyst när jag vill och musik när jag vill.

Mina saker är viktiga för mig, de ger mig trygghet, att de finns på sina platser hela tiden vart vi än skulle flytta. Vänner saknar jag inte heller, jag har några, och de är så bra att man kan inga dem mitt i natten om så skulle behövas. Några andra slags vänner har jag inte ens behov av, det kvittar mig eftersom jag inte är intresserad av att diskutera väder ändå.

Och jag vill inte heller ha människor för nära inpå mig, inte ens de jag älskar, min egen familj. Jag behöver mitt eget livsrum, mitt eget revir som ingen får inkräkta på. Ett säkerhetsavstånd.